I mitt förra inlägg kunde jag berätta om hur skönt det var att flytta kontoret till stranden.
Det var det också i ca 1,5 vecka. Sen kom ovädret helt utan förvarning. Ett tag var jag faktiskt riktig skärrad.
Allt började med att det började regna allt kraftigare 2-3 dagar och vi började tycka synd om de som kom till resorten när solen försvann. En dag när vi skulle äta lunch med några holländare så var vi tvungna att gå in i byggnaden för det gick inte att sitta under plåttaket på uteserveringen.
Även om jag skrek för full hals så kunde personen brevid inte höra vad jag sa – för att det öronbedövande ljudet från regnet gjorde det omöjligt.
Just då tyckte vi detta var lite häftigt och spännande att få se ett sådant brutalt monsunregn. Men vi hörde ryktas om att det dåliga vädret skulle hålla i sig och vi bestämde oss direkt att boka ett flyg från Koh Samui (Krabi blev det). Detta var på söndagen och flygbiljetterna började ta slut. Det tidigaste vi fick tag på avgick på onsdagen.
Tiden fram till onsdag morgon så regnade det hela tiden och jag minns en dam som jobbade på vårt ställe hade fått sova hos en vän uppe i bergen för att hennes hus var fyllt med vatten. Det är ca 30 minuters bilväg till flygplatsen och det vi var mest oroliga för var att vi överhuvudtaget skulle kunna ta oss dit.
Brunnarna på gatorna var överfulla och det rann ner små minifloder från bergen ner mot området. Än mer orolig blir man när elen försvinner för det tar inte många minuter innan allt inne blir fuktigt och värmen stiger till 30 grader. Att få en ettåring att sova då är nästan hjärtskärande. Som tur var hade vår resort en dieselgenerator så vi fick ström med bara några kortare avbrott.
Hursomhelt onsdagen kom och vi höll tummarna för att vi skulle komma med planet och att regnet inte hade gjort så att vägen till flygplatsen var blockerad.
Affärer som Tesco mm började få slut på mat mm. Precis när vi skulle åka så säger de på hotellet att de inte vill köra längre på grund av det höga vattnet! Missade vi planet så var det + 1000 personer på ‘stand by listan’ med resenärer som ville därifrån. Kunde ju inte ge upp nu.
Jag gick och snackade med damen ifrån restaurangen igen (en av de anställda) och förklarade läget och hon fick kontakt med en kille som skulle hämta oss 30 minuter senare. Nytt hopp! Telefonen ringer. Då hade även hennes kontakt ringt och sagt att han inte kom fram!
Thailändare är inte de som ger upp i första taget…
I det läget känner man sig riktigt orolig när man har familjen med sig. Nu gällde det att bara och försöka hitta ny energi för att peppa och trösta resten av familjen.
Hursomhelst ca 10 minuter senare kom en man som skulle ta våra väskor till receptionen – han och en kollega skulle ta oss till flygplatsen. Det är först efter ca 500 meter åktur som vi verkligen förstod läget. Det kom vatten upp en bit över vindrutan och det sipprade in vatten på golvet på den stora fyrhjulsdrivna bilen. Shit!
Här kan du sen en bild jag tog inifrån bilen. Det bruna runt om är vatten.
Vi kom fram till slut och på flygplatsen var alla flyg inställda pga av ovädret. Trots att vi fått information om att det skulle gå.
Vi fick till slut bokat om våra biljetter till Bangkok (för det var lika illa väder i Krabi) för störst chans till att lämna ön.
Koh Samuis flygplats är väldigt exotisk om det är fint väder. Det är också en av de få i världen som inte har några väggar. Vilket inte är så kul när det regnar från sidan. Vi tog skydd på en resort i bergen nära flygplatsen tills dagen efter.
Vi åkte till Bangkok och vilade ut ett par dagar och nu är vi nere på kusten och stranden igen på härliga Pranburi (ca 3 timmar söderut i närheten av Hua Hin). En tanke tillägnas de 127 personer som dog och de ca 800 000 som fått stora delar av sina hem förstörda i detta oväder. Värst drabbat var regionen kring Hat Yai som ligger ytterligare en bit söderut.
Vi var nu torra och på säker mark.
Här har vi checkat in och det fanns t.o.m. möjlighet att fälla upp taket på lägenheten. Så man kunde som till stjärnhimlen om man ville – häftigt.
Lily gillade när vi stundtals fällde upp hålet i taket.
Nu har vi det kanon igen (det var vi värda 🙂 och vi kommer att stanna här ett tag innan vi dras oss neråt igen. Här är en liten kort snutt från vårt nya ställe.
Nu skall jag jobba lite sen blir det lite SPA och en bra bok i solstolen.
Hälsningar
Jonas med familj